Vargungar - grunder

Scoutmetoden

Att leva enligt scoutingens värderingar

Scoutens löfte, ideal och symbol symboliserar scoutingens värderingar. Genom dem förbinder sig scouten till scoutingens värderingar. Vargungen förstår vad löftesgivningen innebär. Då hen avger sitt scoutlöfte förbinder hen sig till att vara scout.

Akelan är bunden till scoutingens värderingar och visar genom eget exempel hur man lever enligt scoutidealen och hur man uppfyller scoutlöftet. Akelan bör ha färdighet att förklara innehållet i scoutlöftet på ett för vargungen begripligt sätt.

Symbolik

Till scoutingen hör verksamhetssätt, innehåll och föremål som har en gemensamt känd betydelse. Genom symboliken länkas vargungarna till sin egen flock och kår samt den globala scoutrörelsen. Vargungen känner till flockens traditioner och kårens symboler, till exempel rop, halsduk och fana. Akelan gör vargungen bekant med scoutsymboliken (föremål, traditioner mm.) och hjälper vargungen att förstå att

hen är en del av en större helhet. Berättelser och lekar, som är kännetecknande för symboliken, hjälper vargungen att ansluta sig till gruppen, att lära sig och att växa.

Verksamhet med stigande svårighetsgrad

Verksamhet med stigande svårighetsgrad innebär inom scoutingen att alla får passligt utmanande uppgifter. Vargungen prövar på nya saker och funderar över vad hen tycker om och vad hen inte gillar. Vargungen inser att hen kan mycket och att hen kan lära sig nytt. Akelan uppmuntrar och skapar tillfällen för vargungen att utveckla sig själv, alltså väljer lämpligt utmanande steg. Akelan handleder vargungen så att denna ser sin egen utveckling och själv påverkar den.

Patrullsystemet

I scoutingen verkar man i grupper tillsammans med jämnåriga. Inom gruppen görs gemensamma beslut och ansvaret fördelas mellan gruppmedlemmarna. Att känna att hen hör till en grupp är en viktig del av utvecklingen för ett barn. Vargungen lär sig att fungera i grupp, i olika roller och tillsammans med olika människor. Vargungen övar mindre gruppledarskapsuppgifter. Akelan ger vargungen möjlighet att utveckla sin sociala interaktion och sina färdigheter att fatta gemensamma beslut. Akelan ansvarar för flockens verksamhet.

Learning by doing

Inom scoutingen lär man sig genom att uppleva och göra. Att lära sig genom learning by doing lär mer än att lära sig genom att läsa teori. Learning by doing är det naturliga sättet för barn att lära sig nya saker. Att vara med i scouterna är i första hand att göra och att öva sig. Vargungen får själv göra och pröva på nya saker. Hen får misslyckas och lär sig av detta. Det är viktigt att vargungarna verkligen får göra saker och att saker görs av rätt orsak. T.ex. man övar inte att sy bara för att öva sig sy, utan genom att sy något flocken kan ha nytta av. Akelan ger vargungen en möjlighet att i en trygg miljö lära sig genom att göra. För att vargungen ska lära sig, är det bra att ibland också stanna upp och reflektera över vad man lärt sig.

Vuxet stöd

En för vargungen bekant och trygg vuxen leder vargungarna genom sitt eget exempel. Akelan förmedlar scoutingens värdegrund till vargungarna genom att föregå med gott exempel. En vuxen behövs i en vargungeflock för att synliggöra varje barn. Till den vuxnas uppgifter hör att vara närvarande, och planera och genomföra ett program som är bra och som fostrar vargungarna.

Goda gärningar

En god, altruistisk gärning lär oss att respektera och se andra. I scoutingen fostras scouterna till positiva och hjälpsamma medborgare genom att fungera i grupp och genom uppmuntran till goda gärningar. Vargungen lär sig att utföra små, kortvariga, tjänster eller gärningar till förmån för andra. Akelan uppmuntrar och skapar tillfällen för vargungen att göra goda gärningar. Akelan uppmuntrar barnet till att ta eget initiativ. Akelan hjälper barnet att se följderna av sina handlingar.

Verksamhet i naturen

Naturen och att fungera i naturen är saker som ger erfarenheter och framhäver självständighet. Vargungen rör sig utomhus och får goda erfarenheter av naturen. Akelan gör en mångsidig verksamhet i naturen möjlig.

Löfte och ideal

Vargungelöftet

Jag lovar att enligt bästa förmåga leva för mitt lands och för världens bästa, att växa i min åskådning och att varje dag förverkliga vargungens ideal.

Att avge vargungelöftet

En vargunge som tar sina första steg i början av scoutstigen kan ha svårt att förstå vad löftet och idealen egentligen betyder. Vargungen avger löftet som tecken på att hen binder sig till scoutingens värderingar. För vargungens del betyder det att hen vet att hen är scout och att hen vill leva enligt löftet och idealen.

En vargunge har svårt att omsätta ord i handling om ordens innebörd inte är klar för hen. Före löftesgivningen går akelan igenom löftet och idealen med flocken så att vargungarna ska veta vad de lovar. Löftet och idealen gås igenom på ett sätt som är lämpligt för vargungarna. I stället för att vargungen lär sig utantill lönar det sig för akelan att med hjälp av lekar och berättelser förklara ordens innebörd så att vargungen förstår vad det är frågan om, genom att diskutera, fråga, känna på och bekanta sig med orden och betydelsen.

Det finns många olika löftesgivningsceremonier. Tillfället bör ändå vara en högtidlig och minnesvärd upplevelse för löftesgivaren. I kårer med anknytning till församlingen hålls löftesgivningen ofta i kyrkan, men den kan lika väl enligt kårens traditioner hållas i skogen, på lägret eller i kårlokalen. Löftet kan avges också i samband med ett kårevenemang, t.ex. på självständighetsdagen, på julfesten eller på St. Göran.

Rekommendationen är att vargungarna avger sitt löfte efter välkommenspåret. Om vargungen kommer med i verksamheten mitt i terminen och de övriga flockmedlemmarna redan avgett löftet är det bra att ordna en egen löftesgivning för den nya vargungen, till exempel under flockens utfärd. Vargungarna kan också avge löftet på ett flockmöte. Bjud gärna in vargungarnas föräldrar till löftesgivningen.

Kårerna har olika traditioner för hur det går till vid löftesgivningen. I en del kårer gör vargungarna vargungehälsningen och i andra kårer håller vargungarna i en flik av Finlands eller kårens flagga medan de avger löftet. Vargungarna kan avge löftet så att de säger det själv eller så att de upprepar när akelan läser före. Vargungarna kan till exempel läsa löftet högt tillsammans medan publiken står upp. Akelorna eller kårchefen knyter en sjömansknop på halsdukarna som avslutning på löftesgivningen. Vargungarna avger löftet till akelorna eller varför inte till akelorna, kårens åldersgruppsansvariga och kårchefen tillsammans.

Det är viktigt att öva löftet tillsammans och ha en generalrepetition. En del vargungar kan vara nervösa inför löftesgivningen, så det är bra om de vet vad som kommer att hända under ceremonin.

Löftesgivningen är också ett bra sätt att lära vargungarna att scoutklädseln är en central del av symboliken. Då föräldrarna informeras om löftesgivningen lönar det sig att bifoga information om scoutklädseln, till exempel en bild av vargungens scoutdräkt.

En scouts valspråk är

Var redo.

En vargunges ideal är att

– respektera andra

– älska naturen och skydda miljön.

Respektera andra Att respektera andra betyder i vargungeåldern att vara en god vän. Vargungen behandlar andra jämlikt och lyssnar vad andra har att säga. Vargungen förstår att människor är olika, men lika värda.

Älska naturen och skydda miljön Att älska och skydda naturen syns i vargungeåldern genom att röra sig säkert i naturen. Under vargungeprogrammet försöker man ge vargungarna positiva upplevelser genom att röra sig i naturen. Vargungen lär sig att röra sig i naturen utan att lämna spår efter sig och plockar också andras skräp med sig från naturen.

Symbolik

Scoutingen grundare Robert Baden-Powell använde Djungelboken av Rudyard Kipling som grund för scoutprogrammet för de yngsta scouterna. Också begreppen vargunge (”wolf cub”) och akela härstammar från boken. I boken berättas om en vargflock som leds av en stark och klok varg, Akela. Trots att vargungeverksamheten har förändrats mycket sedan scoutingen grundades, har B-P:s ursprungliga värderingar bevarats. Att hjälpa och tjäna andra och att fungera i grupp har betonats inom scoutingens yngsta grupper genom tiderna. Varungeverksamheten är rätt så lika i olika länder. Gemensamt för vargungeverksamheten i de olika länderna är bl.a. lekfullhet, sånger och att lära sig samarbetsfärdigheter.

Ritualer och traditioner

Traditionerna är en oskiljaktig del av scoutingen. Vanligen är det frågan om verksamhet som konstaterats fungera bra, men traditionerna har också en stor betydelse för att ge upplevelser och skapa samhörighet. Genom olika traditioner kan man klargöra djupare betydelser och åskådliggöra sådant som annars är svårt för en vargunge att förstå. Därför lönar det sig att redan från början ta med traditionerna som en del av flockens verksamhet. Till exempel samma struktur på varje möte hjälper barnet att uppfatta mötets gång och att veta hur man ska bete sig i olika situationer.

Scoutsånger sjungs vid lägerbålet, på utfärder och under flockmöten. Sångerna hör till scoutingen. Scoutmarschen och flaggsången är exempel på scoutsånger med stark tradition.

Scouter skakar hand med varandra med vänster hand. B-P hämtade traditionen från Afrika, där krigarna bar skölden i vänster hand. Då krigarna träffade en person de litade på lade de ner skölden och hälsade med vänster hand. Den vänstra handen är också närmare hjärtat.

Med rop tackar scouter bland annat för maten och avslutar lekar och spel. Ropen är en del av scoutingen och med dem skapar man stämning, förstärker samhörigheten och får utlopp för energin. De bästa ropen är ofta korta och slagkraftiga. Flockens eget rop ger en känsla av samhörighet när det ropas. Hejarop passar bra i tävlingar och vinnaren kan belönas med ett rop. Den som uppträtt med en sketch, lagat maten eller varit med som gäst avtackas med ett rungande tackrop.

Utöver att traditioner är praktiska skapar de också samhörighet och kontinuitet. Vargungen känner att hen är en del av flocken. Genom scoutingen upplever många vargungar ceremonier och andra högtidligheter för första gången i sitt liv. Dessa ger också ofta vargungarna starka upplevelser.

Omvärdera gärna era traditioner med jämna mellanrum istället för att följa dem blint och överge dåliga traditioner istället för att värna om dem. Traditioner kan också ändras. Nya fungerande lösningar bevaras bäst för kommande generationer i form av traditioner.

Vargungarnas symboler

Scouter i vargungeåldersgruppen bär gemensamma kännetecken som skapar en samhörighetskänsla inom åldersgruppen:

Vargungeålderns färg är solgul, som symboliserar vargungens glädje, energi och oskyldighet.

Vargungehälsningen är likadan i så gott som hela världen. En vargunge hälsar genom att lyfta högra handens pek- och långfinger lätt i sär mot pannan. Hälsningen symboliserar ett varghuvud med öron. Akelan hälsar med tre fingrar.

Vargungens dräkt och märken Det viktigaste kännetecknet inom scoutingen är scoutdräkten. Baden-Powell ville av jämlikhetsskäl och av praktiska orsaker införa en enhetlig scoutdräkt. Då alla gick klädda i likadana kläder, kunde ingen skilja scouterna från olika samhällsklasser utifrån klädseln. Scoutdräktens färg och material kan i dag variera och det finns många olika modeller. Men scoutdräkten har ändå kvarstått som ett av scoutens viktigaste kännetecken som gör att man känner igen scouter på olika håll i världen. Dräkten berättar om en vilja att hjälpa och en förmåga att tjäna andra.

Då du som akela föregår med gott exempel och använder scouthalsduken på varje möte och scoutdräkten på kårens, förbundets och Finlands Scouters evenemang samt då du representerar scouter lär sig också vargungarna ända från början att använda och uppskatta scoutdräkten.

Vargungarna använder alltid scouthalsduken på både möten och under utfärder. Kåren använder antingen den allmänna blå scouthalsduken eller kårens egen kårhalsduk. Om kåren använder den blå scouthalsduken trycker, syr eller fäster man kårens eget märke på den. Detta märke är kårens egentliga kännetecken. Om kårhalsduken har ett mönster ersätter mönstret i allmänhet kårmärket.

Vargungen kan som scoutskjorta använda en mörkblå collegetröja eller trikåskjorta, kårtröjan eller scoutskjortan enligt kårens egen praxis. Det är bra att tillsammans diskutera de nya märkena vargungen får. Så får vargungarna reda på var på skjortan märket ska fästas och vad märket innebär.

Märken

Spårmärken fästs på vargungetröjans högra ärm så att välkommenspåret, varghuvudet, kommer överst mitt på ärmen. De följande spåren sys på vardera sidan om varghuvudet och sedan tre i bredd i rader under varandra.

På vänster ärm fäst uppifrån och nedåt ortsnamn, kårmärke (om ett sådant finns), förbundsmärke, organisationsmärke och löftesmärken.

Vargungesigillet, en vargungetass i metall, som fås som avslutning på vargungeåldersgruppen fästs på scoutskjortans vänstra ficka.

Flockens symboler

För vargungen är flocken den viktigaste enheten i kåren. Stämningen i flocken påverkar märkbart vargungens uppfattning om scouting. Flockandan föds ändå inte av sig själv. Akelans uppgift är att försäkra sig om att alla känner sig accepterade i gruppen. Symbolerna har en viktig funktion för skapandet av samhörighet inom flocken.

Flockens namn är dess viktigaste symbol. Namnet kan härröra från lokalhistoria, en saga, berättelse, kårens namn eller en sång. Traditionellt har namnet något med djur att göra.

Flockens vimpel eller maskot är med på vargungarnas gemensamma evenemang och i inledningsceremonierna på flockens möten. Vimpeln eller maskoten följer ofta samma tema som flocknamnet. Maskoten kan vara ett mjukisdjur, en handdocka eller något motsvarande som föreställer det djur eller föremål som givit flocken dess namn. En kulledare kan ha som uppgift att hålla reda på vimpeln eller maskoten.

Med hjälp av en närvarotabell kan akelan följa med vargungarnas mötesdeltagande. En del kårer belönar varje år de aktivaste scouterna. Vargungarnas närvarotabeller kan uppgöras på många olika sätt. Alla vargungar kan göra en egen bild av flockdjuret, och på varje möte får man fästa någonting på det. T.ex. vargungarna i igelkottsflocken kan fästa taggar på sin igelkott och i Sillflocken kan vargungarna fästa fjäll på sina fiskar. Akelan kan föra bok om vargungarnas framsteg i medlemsregistret Kuksa och på papper. Det viktiga är att akelan med hjälp av tabellen kan reda ut vilken vargunge som varit på plats på vilket möte och vad hen sysslat med. I Kuksa eller i tabellen kan man skriva in avlagda steg och spår också för kårens behov.

Flockmärket är flockens eget märke som vargungarna kan göra själva och sy på sin scoutblus.

I loggboken kan flocken dokumentera minnen från flockens möten och evenemang. Loggboken kan lika bra vara ett häfte som en mapp i vilken ni kan sätta in berättelser från flockens utfärder och fotografier eller teckningar som vargungarna ritat. I början av loggboken kan det finnas en egen sida för varje vargunge. Där kan ni skriva in personuppgifter, lägga in ett fotografi och anteckna roliga händelser, goda gärningar och datum för löftesgivningen. En egen sida i loggboken stärker vargungens självförtroende och hjälper också reserverade barn att se sig själv som viktiga medlemmar i flocken. Vargungarna fyller i tur och ordning i loggboken. Vargungarna kan skriva, rita eller diktera för akelan.

Berättelser

Berättelser är viktiga i vargungeverksamhet. Scoutberättelser kan användas på många sätt: kvällsberättelser, som en introduktion till en lek eller för att lära sig något nytt. Under vargungeåldern kan alla klassiska scoutberättelser, så som berättelsen om St. Göran och draken, berättelsen om B-P, berättelsen om Kim och berättelsen om älvorna som hittade månskäran. Med hjälp av berättelserna förmedlar akelan scoutingens ideologins olika dimensioner år vargungarna. Finländska djurberättelser är också ett bra tillägg till vargungeverksamhet.

Också i lekar är bakgrundsberättelser viktiga. Med hjälp av dem kan leken lätt omarbetas och så tappar inte vargungarna intresse för leken. Med hjälp av berättelsen kan akelan lära och inspirera samt skapa upplevelser och stämningar. Det är bra att lära sig berättelsen så väl, att man inte behöver läsa den från en lapp. Bra effekter till berättelsen fås t.ex. genom föremål som berör berättelsen, musik eller andra ljud. Det bästa sättet att påverka en vargunge är att vädja till hens fantasi. Det är lätt att skapa berättelser till veckomöten. En överraskande berättelsestund under en matpaus, på en kontroll på en spårning eller då bastun värms kan vara en minnesvärd upplevelse för en vargunge. En sagostund får ändå inte vara det enda programmet, utan berättelserna ska leda till en aktivitet. Då man berättar sagor är det viktigt att ta åhörarna och situationen i beaktande. En för tråkig berättelse sporrar inte vargungarna till aktivitet och en för spännande berättelse lugnar inte vargungarna på kvällen.

Lekar

Lekar ska, liksom allt som görs under scoutmötet, ha en djupare fostrande betydelse. T.ex. inledningsleken är inte bara ett sätt att få utlopp för sin energi, utan också ett sätt att introducera vargungarna till kvällens tema. Leken är ett medel, som fungerar på många olika sätt. Då leken genomförs rätt främjar den flockandan och klargör reglernas betydelse. En lekfull vargunge kan använda sin fantasi och utveckla den, hens förmåga att vara uppmärksam och koncentrera sig utvecklas, hen får motion och lär sig ta hänsyn till andra människor. Dessutom kan tidigare färdigheter repeteras genom lek. Allt det här förverkligas, då en passlig lek väljs för att få stöd till att uppnå en viss färdighet eller viss sorts kunskap och tillräckligt med tid och rum är reserverat för leken.

Som akela är det viktigast att komma ihåg att ge vargungarna tid att leka. Någon gång kan vargungarna också själva hitta på en lek och leka med egna regler utan konstant övervakning. Även om lekar med regler passar till många saker, är det ibland bra att ge barnen frihet att använda sin egen fantasi och själv styra sina lekar om de vill. Lekar utvecklar många viktiga delområden, som att kunna ta en roll, uppfattningen om rätt och fel, självförtroende och sociala förmågor. Scoutverksamheten erbjuder en god möjlighet att umgås och leka lekar. Också de vuxna kan delta i leken utan förvåning. Scoutingen är en plats, som liksom ett hem, erbjuder en möjlighet att utveckla färdigheter som att följa regler och jämlikhet med stöd av en vuxen. Vargungarna litar på det att en vuxen blandar sig i leken om det behövs. Akelan ska också vara ett stöd för vargungar som först börjar öva regellekar.