Förhållandet till omgivningen: Möten på skogsstigar

Intervju om hur man använder sig av skogen. Spejarscouterna funderar på olika orsaker att ta sig ut i naturen. Var och en funderar på sina personliga skäl och litar också t.ex. kompisars och familjemedlemmars orsaker. På basen av de påståenden förbereder patrullen några undersökningsfrågor som hjälper att ta reda på mer. Då frågorna är färdiga tar sig spejarscouterna ut i en närbelägen nationalpark, spånbana eller annan dylik plats och genomför sin gallup. Resultatet kan publiceras i t.ex. kårtidningen eller kårens kanaler i sociala medier. Patrullen kan också skriva en artikel om resultatet och erbjuda artikeln åt en lokaltidning. 

Till planeringen och genomförandet behövs häften, pennor, texter, rollmaterial och utrustning för att spela in. Spejarscoutpatrullen brainstormar och skriver som resultat av det ett litet manus och en pjäs. Det kan finnas t.ex. fyra roller i pjäsen: en mård, en person på utfärd, en skogsbrukare och en bonde. Spejarscouterna kan fundera på olika syner på skogen genom dessa karaktärer. Tanken är att varje spejarscout ska reflektera över sitt eget skogsförhållande. Redan en person kan ha olika roller och behov i skogen. Att sona förhållandena sinsemellan är svårt och får oss att tänka på vår egen värdegrund. En jägare uppskattar djuren, men är ändå redo att skjuta det för att få mat eller pälsen. En skogsskötare tycker om småfåglarna i skogen, men är redo att fälla träder för att sälja virke. En grävmaskinsförare tycker om blommorna som växer i ett kärr, men hens uppgift är att gräva ett dike då blommorna lider. Hur skulle var och en av oss agera?   Patrullen skapar ramarna för hörspelet så att rollpersonerna så att rollpersonerna får säga en på förhand uttänkt replik åt en annan roll. En av spejarscouterna eller patrulledaren kan fungera som konferencier i hörspelet och läsa eventuella mellanrepliker och leda in hörarna och talarna på ett nytt ämne. Följ inte manuskriptet allt för noga, utan lämna utrymme för diskussion i rollerna. Tanken är att säga något vacker, inte skälla. Förstås ska man ifrågasätta.